NEVER TOOK NO ADVICE NOT THE FOOLISH NOT THE WISE ALL THE TRUTH THAT I NEEDED WAS RIGHT THERE IN YOUR SMILE

Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte.
Att någonting är oåterkalleligt är som att säga att ingenting går att förändra. Och allting förändras. Det beror bara på vilka insikter vi har, vad vi tillåter oss att tänka och känna. Om vår fasta övertygelse är att det är på ett visst sätt, att det är så det måste vara, så är ju bara sig själv man håller fast. Hur kan man vara fri om man låser sig vid en tanke att det är så det måste vara? När utgången, konsekvensen och priset är att fortfarande vara låst, men vid någonting nytt, och att man förlorar all den kärlek man fick och gav. Och all den kärlek som man var menad att få.
Att man låser sig till den grad att inga påminnelser i universum får en att tänka annorlunda, men att man fortfarande håller fast vid att man är fri.

Jag får ständigt påminnelser om att jag måste vidga mitt tankemönster, att jag aktivt måste sträva efter att förändra det. För det är så lätt att falla i gamla negativa spiraler, att tro man funnit en lösning fast egentligen så lurar man bara sig själv. Det är som en bakdörr vid den långa trappan, där man måste kämpa för vartenda jävla steg. När du tagit ett så kanske du faller tillbaka tre, men det går alltid lättare när du gjort det innan. Och framförallt, när du har någon som kan ta emot och som kan trycka på. Som ifrågasätter och gör det med välmening. Som inte köper allt snack rätt av, utan som med genuin omtänksamhet ger dig ärlighet.

Det behöver inte vara sant. Men det behöver inte det där vara heller. Vad är det som är sant? Det är någonting mjukt som är svart och rosa, som innehåller små doftpartiklar, som fortfarande framkallar någonting. Ett substitut för någonting som är på riktigt. Det lenaste du vet, som med händer kan besvara dig och berätta andra saker. Kanske sanningen, i alla fall för stunden. Tills huvudet har fått börja bestämma igen, följa den ram och övertygelse man byggt upp om att så ska det vara, för det är så det är.

Varför kan jag inte förstå att jag inte kan förändra det? Jag ska inte behöva förändra det. Jag borde vara självklar, inte bortvald. Jag borde också gå, då kanske du förstår.

Allting börjar bli så trasigt och fult, då finns det inte längre någon anledning för mig att stanna kvar. Jag läser min kärleksförklaring från maj 2009, vart tog det vägen? Det är bara så fel. Allt är bara fel.