2010-09-13
So when you feel like it's all pretend then you look into my eyes
I fredags när jag var på väg hem från Falun smått uppriven så kom jag och tänka på en annan gång jag lämnade Falun VÄLDIGT uppriven. Jag, Elli och nån mer var hemma hos Gisela och tittade på film, vi snackar alltså 2006, och det är bara dagar tills jag och Elli ska flytta till Stockholm. Jag känner hur jag bara vill gråta så jag bestämmer mig för att avlägsna mig snabbt och går genom Falun bölandes, ringer mina föräldrar som snälla som de är kommer och hämtar mig. Sitter i baksätet och fortsätter bölandet, då pappa bah, från ingenstans: "Är det för att Elli är i lag med den här Gisela som du är så ledsen?"
Då slutade jordklotet snurra. Det var så befängt att jag bah "Va? NEEEJ!" och slutade gråta helt tvärt. Lilla pappa, vad fint att du försökte reflektera över mitt kärleksliv i alla fall.
Vilket också påminner mig om den gången då jag "råkade få min cykel stulen" (R.I.P. Cerise, jag kommer alltid älska dig). Jag visste att det var bäst att informera mamma om "den lilla olyckan", men givetvis så ringer pappa upp på Ellis hemtelefon. Följande dialog utspelas:
"Elinor"
"Ja, hej, är Ellinor där?"
"Ja, det är Elinor"
*tystnad*
"Har du...nån annan Ellinor där?"
Och allt detta får mig också att minnas när jag "blev jagad" av min svåger...Roger och alla andra fantastiska upplevelser 2006. Den kommande hösten har lite samma bitterljuva känsla, man har verkligen ingen aning om vad som kommer komma och det är prövningar, vägskäl etc. Jag tänker på alla onsdagar på Connection med Tommy, alla torsdagar då han och Elli var bakis på jobbet och jag kom ner så käkade vi chokladtårta. Eller när jag missade Carola på Best of Brands i Sickla p.g.a. Elin Herrey (FAN INTE OKEJ!). När vi lämnade Sickla för Södermalm och jag började promenera överallt så jag skulle lära känna stadsdelen som kom att bli mitt hem. Gud, så jag älskar den. Alla gator man promenerat med ångesten hängandes över en som ett trasigt svart lapptäcke, men som man fyra år senare blivit av med. Den där 21-åringen känns så påtaglig just nu, jag måste bara påminna henne om att hon är fyra år till.
När jag flyttade till Stockholm och åkte över Danviksbron så la jag märke till några färgglada hus på en klippa, och jag minns att jag tänkte, tror till och med att jag sa "där vill jag bo". Jag bor där nu, jag kanske kommer gå från en 1:a till en 2:a, till en "vuxenlägenhet". Men jag visste bara att jag skulle hamna där när jag satt på buss 401 till Sickla Strand. Varje dag såg jag dem när jag skulle åka till skolan ute på Kvarnholmen. De var i mina ögon perfekta, hela miljön var så otroligt tilltalande för mig. Nu sörjer jag att det också tyvärr blivit en plats fylld av ångest, men jag tänker på det där lapptäcket som hängde över mig på alla Söders gator, att jag ska förstöra det igen som jag förstörde det en gång förut. Ingenting ska få ta ifrån mig min drömplats, stället där jag ska vara. Jag kan inte ta ifrån Bastian och Chubby deras storhetsvansinne om att de äger den lilla parken utanför min uteplats, alla promenader i Sjöstaden som leder till Nackareservatet. Jag känner mer för Nacka än vad jag någonsin gjort för min hemstad, och om jag inte hamnar i ett stenhus i Montenegro så hoppas jag att det är där jag så småningom kommer landa. Jag ser en jugend-villa i Sickla framför mig, det må vara långt borta idag men Danviksklippan är ett bevis på att det går. Eller typ en lägenhet med terrass vid Järla sjö, jag är inte så jävla kräsen.
Då slutade jordklotet snurra. Det var så befängt att jag bah "Va? NEEEJ!" och slutade gråta helt tvärt. Lilla pappa, vad fint att du försökte reflektera över mitt kärleksliv i alla fall.
Vilket också påminner mig om den gången då jag "råkade få min cykel stulen" (R.I.P. Cerise, jag kommer alltid älska dig). Jag visste att det var bäst att informera mamma om "den lilla olyckan", men givetvis så ringer pappa upp på Ellis hemtelefon. Följande dialog utspelas:
"Elinor"
"Ja, hej, är Ellinor där?"
"Ja, det är Elinor"
*tystnad*
"Har du...nån annan Ellinor där?"
Och allt detta får mig också att minnas när jag "blev jagad" av min svåger...Roger och alla andra fantastiska upplevelser 2006. Den kommande hösten har lite samma bitterljuva känsla, man har verkligen ingen aning om vad som kommer komma och det är prövningar, vägskäl etc. Jag tänker på alla onsdagar på Connection med Tommy, alla torsdagar då han och Elli var bakis på jobbet och jag kom ner så käkade vi chokladtårta. Eller när jag missade Carola på Best of Brands i Sickla p.g.a. Elin Herrey (FAN INTE OKEJ!). När vi lämnade Sickla för Södermalm och jag började promenera överallt så jag skulle lära känna stadsdelen som kom att bli mitt hem. Gud, så jag älskar den. Alla gator man promenerat med ångesten hängandes över en som ett trasigt svart lapptäcke, men som man fyra år senare blivit av med. Den där 21-åringen känns så påtaglig just nu, jag måste bara påminna henne om att hon är fyra år till.
När jag flyttade till Stockholm och åkte över Danviksbron så la jag märke till några färgglada hus på en klippa, och jag minns att jag tänkte, tror till och med att jag sa "där vill jag bo". Jag bor där nu, jag kanske kommer gå från en 1:a till en 2:a, till en "vuxenlägenhet". Men jag visste bara att jag skulle hamna där när jag satt på buss 401 till Sickla Strand. Varje dag såg jag dem när jag skulle åka till skolan ute på Kvarnholmen. De var i mina ögon perfekta, hela miljön var så otroligt tilltalande för mig. Nu sörjer jag att det också tyvärr blivit en plats fylld av ångest, men jag tänker på det där lapptäcket som hängde över mig på alla Söders gator, att jag ska förstöra det igen som jag förstörde det en gång förut. Ingenting ska få ta ifrån mig min drömplats, stället där jag ska vara. Jag kan inte ta ifrån Bastian och Chubby deras storhetsvansinne om att de äger den lilla parken utanför min uteplats, alla promenader i Sjöstaden som leder till Nackareservatet. Jag känner mer för Nacka än vad jag någonsin gjort för min hemstad, och om jag inte hamnar i ett stenhus i Montenegro så hoppas jag att det är där jag så småningom kommer landa. Jag ser en jugend-villa i Sickla framför mig, det må vara långt borta idag men Danviksklippan är ett bevis på att det går. Eller typ en lägenhet med terrass vid Järla sjö, jag är inte så jävla kräsen.
2010-09-10
2010-09-09
Hey little star don't be afraid we all fall apart and make mistakes
JAG DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR. Ska kolla lägenhet nästa vecka, ny medicinering - nytt liv! 50% chans att jag kan få en normal kemisk sammansättning i huvudet, vore inte det helt fantastiskt? Undrar vad jag kommer prata om då? Det är ju skitläskigt, men samtidigt så fascinerande hur jag kommer påverkas av den. Den största skillnaden för de flesta verkar vara att fenomenet "1000 röster i huvudet utan att lida av schizofreni"-försvinner (jag lider alltså inte av schizofreni). Man kan alltså sortera tankar, och slipper ett konstant flöde av tankar som förblir "ofärdiga". Den där frustrationen att alltid ligga tio steg före kanske kan dämpas så man inte behöver slå sönder möbler med foten under bordet längre. Eller så kanske jag inte pillar sönder servetter, kläder, hår...och kan finally kanalisera min kreativitet igen. Har så mycket bilder i huvudet att jag börjar känna mig som en bildbank.
Jag kanske kan kolla mig i spegeln och tänka; "den potentialen du alltid ser i alla andra, nu har du fått ett verktyg att vårda den hos dig själv istället".
Typ drömscenario, men vad finns det för alternativ än att drömma? Affirmera, ha lite flyt. Lite dopamin-flyt.
Jag kanske kan kolla mig i spegeln och tänka; "den potentialen du alltid ser i alla andra, nu har du fått ett verktyg att vårda den hos dig själv istället".
Typ drömscenario, men vad finns det för alternativ än att drömma? Affirmera, ha lite flyt. Lite dopamin-flyt.
I swear to tell the truth and other stories
Carolina Gynning har alltid fascinerat mig. Inte den ytliga sidan av hennes person, däremot hennes "konstnärssjäl med tillhörande ångest". Till och med så pass att jag uppskattar många av hennes tavlor. Det är så uppfriskande hela grejen att denna människa faktiskt skapar dessa konstverk, och att jag ändå kan beskriva vissa av dem som fantastiska.
Sen har vi då maktstrukturen kring konst inom Sverige. Vem får credd? Det vanligaste exemplet är väl Ernst Billgren. Vem uppskattar, på riktigt, hans konst? Det känns mer som att han är sin egen hype. Gynning har givetvis ett ansvar för sina PR-strategier, men samtidigt så ser jag inte hur någon kvinnlig konstnär i Sverige bara kan få det erkännandet som Billgren utan att ta till drastiska åtgärder. Personligen väljer jag Gynning framför Billgren, any day.
Undrar hur många av alla dessa konstnärer som får statligt stöd som är kvinnor? Jag kanske hittar svaret bara jag googlar det, men någonting inom mig säger att jag nog inte vill veta.
Sen har vi då maktstrukturen kring konst inom Sverige. Vem får credd? Det vanligaste exemplet är väl Ernst Billgren. Vem uppskattar, på riktigt, hans konst? Det känns mer som att han är sin egen hype. Gynning har givetvis ett ansvar för sina PR-strategier, men samtidigt så ser jag inte hur någon kvinnlig konstnär i Sverige bara kan få det erkännandet som Billgren utan att ta till drastiska åtgärder. Personligen väljer jag Gynning framför Billgren, any day.
Undrar hur många av alla dessa konstnärer som får statligt stöd som är kvinnor? Jag kanske hittar svaret bara jag googlar det, men någonting inom mig säger att jag nog inte vill veta.
2010-09-08
I love you I love you I love you
Min vackraste tröst, Bastian. Han lyssnar på allt, och när jag säger något han tycker är tråkigt så suckar han. För han vet, och så pratar vi varje morgon och kväll.
Mitt allt, Bastian och Chubby. Ibland vill Chubby också prata, men mest vill han pussas. Morgonmys i minst en halvtimme annars blir han skitsur.If your soul was deep just like mine is then you would know not to give up
Helt stört. Köpte nya underkläder (läs: BH:ar) igår. Ångestmoment deluxe för mig. Gick hur bra som helst (såklart), köpte en gudomlig kreation för sånt-där-pris-vi-inte-pratar-om och en vardaglig men fortfarande så vacker att man kan hänga den på väggen. Den stora chocken i detta var alltså inte själva bh-shoppandet, utan att jag numera har omkrets 65. Hajar ni? 65! Det är dock en mongo börta-storlek, eftersom den typ inte finns (särskilt i kombination med min kupstorlek) så allting måste sys in och greja. Palla.
Det är som ett skämt. Mina kroppsmått är ett skämt. Allt är iofs ett skämt nowadays. Gömmer mina revben i min nya svarta kashmir-tröja med dragkedjor från Modström. Behöver jag ens säga att the chihuahuas uppskattar kashmir lika mycket som jag? Svart tröja + vita hundar = bad kombo. Ska sy små kashmirtäcken åt dem i vinter när vi ska spatsera på Östermalm. Chubby insåg ju i somras att det var the place to be. Östermalmstanter + Chubby = sant.
Pratade med Peder igår, han är på väg ner till Spanien för att kolla på fastigheter. Efter vi lagt på så bad jag en bön om att han skulle hitta en fristad därnere, och det är så fint att han så gärna vill ha mig och vovvarna där. När Bastian inser att han kanske slipper vinter-Sverige några veckor så tror jag han kommer uppskatta det mest av alla. Måste skaffa chihuahua-pass. Sätta dem i karantän...? Ska göra dem till smuggelhundar så kanske de hajar att de lever chihuahua-highlife annars...
Jag är bara så väldigt tacksam över att ha så fina, äkta människor omkring mig. Att fastän jag varit så frånvarande i ja...flera år, så är alla fortfarande kvar och bara överöser mig med omtänksamhet och kärlek. Många av er ledsnade, men ingen av er gick. Och jag ska verkligen göra allt i min makt för att ge samma kärlek tillbaka, just nu blir jag överväldigad av minsta lilla och börjar böla av allt, men med lite mer tid så är jag back in business. Då ska jag vara en bättre Ellie, den som ni fann i början. Just det, jag heter Ellie, inte Ellei. *blick*
Det är som ett skämt. Mina kroppsmått är ett skämt. Allt är iofs ett skämt nowadays. Gömmer mina revben i min nya svarta kashmir-tröja med dragkedjor från Modström. Behöver jag ens säga att the chihuahuas uppskattar kashmir lika mycket som jag? Svart tröja + vita hundar = bad kombo. Ska sy små kashmirtäcken åt dem i vinter när vi ska spatsera på Östermalm. Chubby insåg ju i somras att det var the place to be. Östermalmstanter + Chubby = sant.
Pratade med Peder igår, han är på väg ner till Spanien för att kolla på fastigheter. Efter vi lagt på så bad jag en bön om att han skulle hitta en fristad därnere, och det är så fint att han så gärna vill ha mig och vovvarna där. När Bastian inser att han kanske slipper vinter-Sverige några veckor så tror jag han kommer uppskatta det mest av alla. Måste skaffa chihuahua-pass. Sätta dem i karantän...? Ska göra dem till smuggelhundar så kanske de hajar att de lever chihuahua-highlife annars...
Jag är bara så väldigt tacksam över att ha så fina, äkta människor omkring mig. Att fastän jag varit så frånvarande i ja...flera år, så är alla fortfarande kvar och bara överöser mig med omtänksamhet och kärlek. Många av er ledsnade, men ingen av er gick. Och jag ska verkligen göra allt i min makt för att ge samma kärlek tillbaka, just nu blir jag överväldigad av minsta lilla och börjar böla av allt, men med lite mer tid så är jag back in business. Då ska jag vara en bättre Ellie, den som ni fann i början. Just det, jag heter Ellie, inte Ellei. *blick*
2010-09-07
Every prophecy written of what's going to be all beginnings and endings they're about you and me
Varje natt, samma tid. Alla dessa minnesfragment som plågar, eller som överöser en med kärlek. Jag vaknar och det gör så ont. Det är som att någon sticker in en kniv vid struphuvudet och sakta drar den ner genom bröstkorgen, för att vid solar plexus sticka in den extra djupt och vrida om. Jag försöker gråta men jag är samtidigt så trött att det går inte. Det enda som ekar i mitt huvud är ord, ord som bildar meningar som jag inte kan sortera rätt eller förstå. Vissa är så tydliga men jag vet inte var jag ska göra av dem. Vill bara ta telefonen och få det ur mig, så jag kanske kan få ro och kan somna om igen. Men allt jag säger kommer vara för döva öron. Jag kramar kudden och till slut blir allt bara en enda sörja, så mitt huvud ger upp. Ännu en gång.
Några timmar senare vaknar jag med samma värk. Men denna gång behöver jag inte genomlida den själv. Theodore har börjat följa sin brors exempel och kommer in till mig varje morgon. Jag gråter i hans päls medan Bastian tvättar mig ren. Jag berättar allting för dem, och att jag önskar så att allting var annorlunda. Att det fanns någonting jag kunde göra.
Men allting är bara illa ihoplindade nystan av tankar och känslor, som man bara lägger undan och låtsas om att de inte finns. Ett undvikande av dess tydligaste slag. Jag vill dra i varenda tråd för att få fram tanken, så jag kan bearbeta känslan. Men smärtan att behöva göra det själv är som att vara döende varje natt, för att slutligen dö på morgonen och sedan återuppstå under dagen.
Varför?
Några timmar senare vaknar jag med samma värk. Men denna gång behöver jag inte genomlida den själv. Theodore har börjat följa sin brors exempel och kommer in till mig varje morgon. Jag gråter i hans päls medan Bastian tvättar mig ren. Jag berättar allting för dem, och att jag önskar så att allting var annorlunda. Att det fanns någonting jag kunde göra.
Men allting är bara illa ihoplindade nystan av tankar och känslor, som man bara lägger undan och låtsas om att de inte finns. Ett undvikande av dess tydligaste slag. Jag vill dra i varenda tråd för att få fram tanken, så jag kan bearbeta känslan. Men smärtan att behöva göra det själv är som att vara döende varje natt, för att slutligen dö på morgonen och sedan återuppstå under dagen.
Varför?
2010-09-06
NEVER TOOK NO ADVICE NOT THE FOOLISH NOT THE WISE ALL THE TRUTH THAT I NEEDED WAS RIGHT THERE IN YOUR SMILE
Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte.
Att någonting är oåterkalleligt är som att säga att ingenting går att förändra. Och allting förändras. Det beror bara på vilka insikter vi har, vad vi tillåter oss att tänka och känna. Om vår fasta övertygelse är att det är på ett visst sätt, att det är så det måste vara, så är ju bara sig själv man håller fast. Hur kan man vara fri om man låser sig vid en tanke att det är så det måste vara? När utgången, konsekvensen och priset är att fortfarande vara låst, men vid någonting nytt, och att man förlorar all den kärlek man fick och gav. Och all den kärlek som man var menad att få.
Att man låser sig till den grad att inga påminnelser i universum får en att tänka annorlunda, men att man fortfarande håller fast vid att man är fri.
Jag får ständigt påminnelser om att jag måste vidga mitt tankemönster, att jag aktivt måste sträva efter att förändra det. För det är så lätt att falla i gamla negativa spiraler, att tro man funnit en lösning fast egentligen så lurar man bara sig själv. Det är som en bakdörr vid den långa trappan, där man måste kämpa för vartenda jävla steg. När du tagit ett så kanske du faller tillbaka tre, men det går alltid lättare när du gjort det innan. Och framförallt, när du har någon som kan ta emot och som kan trycka på. Som ifrågasätter och gör det med välmening. Som inte köper allt snack rätt av, utan som med genuin omtänksamhet ger dig ärlighet.
Det behöver inte vara sant. Men det behöver inte det där vara heller. Vad är det som är sant? Det är någonting mjukt som är svart och rosa, som innehåller små doftpartiklar, som fortfarande framkallar någonting. Ett substitut för någonting som är på riktigt. Det lenaste du vet, som med händer kan besvara dig och berätta andra saker. Kanske sanningen, i alla fall för stunden. Tills huvudet har fått börja bestämma igen, följa den ram och övertygelse man byggt upp om att så ska det vara, för det är så det är.
Varför kan jag inte förstå att jag inte kan förändra det? Jag ska inte behöva förändra det. Jag borde vara självklar, inte bortvald. Jag borde också gå, då kanske du förstår.
Allting börjar bli så trasigt och fult, då finns det inte längre någon anledning för mig att stanna kvar. Jag läser min kärleksförklaring från maj 2009, vart tog det vägen? Det är bara så fel. Allt är bara fel.
Att någonting är oåterkalleligt är som att säga att ingenting går att förändra. Och allting förändras. Det beror bara på vilka insikter vi har, vad vi tillåter oss att tänka och känna. Om vår fasta övertygelse är att det är på ett visst sätt, att det är så det måste vara, så är ju bara sig själv man håller fast. Hur kan man vara fri om man låser sig vid en tanke att det är så det måste vara? När utgången, konsekvensen och priset är att fortfarande vara låst, men vid någonting nytt, och att man förlorar all den kärlek man fick och gav. Och all den kärlek som man var menad att få.
Att man låser sig till den grad att inga påminnelser i universum får en att tänka annorlunda, men att man fortfarande håller fast vid att man är fri.
Jag får ständigt påminnelser om att jag måste vidga mitt tankemönster, att jag aktivt måste sträva efter att förändra det. För det är så lätt att falla i gamla negativa spiraler, att tro man funnit en lösning fast egentligen så lurar man bara sig själv. Det är som en bakdörr vid den långa trappan, där man måste kämpa för vartenda jävla steg. När du tagit ett så kanske du faller tillbaka tre, men det går alltid lättare när du gjort det innan. Och framförallt, när du har någon som kan ta emot och som kan trycka på. Som ifrågasätter och gör det med välmening. Som inte köper allt snack rätt av, utan som med genuin omtänksamhet ger dig ärlighet.
Det behöver inte vara sant. Men det behöver inte det där vara heller. Vad är det som är sant? Det är någonting mjukt som är svart och rosa, som innehåller små doftpartiklar, som fortfarande framkallar någonting. Ett substitut för någonting som är på riktigt. Det lenaste du vet, som med händer kan besvara dig och berätta andra saker. Kanske sanningen, i alla fall för stunden. Tills huvudet har fått börja bestämma igen, följa den ram och övertygelse man byggt upp om att så ska det vara, för det är så det är.
Varför kan jag inte förstå att jag inte kan förändra det? Jag ska inte behöva förändra det. Jag borde vara självklar, inte bortvald. Jag borde också gå, då kanske du förstår.
Allting börjar bli så trasigt och fult, då finns det inte längre någon anledning för mig att stanna kvar. Jag läser min kärleksförklaring från maj 2009, vart tog det vägen? Det är bara så fel. Allt är bara fel.
2010-08-31
I'll go through all this before you wake up...
Jag gör allt för att förstå. Att kunna ta in alla intryck, känslan av att du faktiskt ligger bredvid mig. Universum har lagt sig till rätta igen. Det är så varmt, och det är feber, panik, kärlek och frustration. När jag lägger min hand på ditt bröst så blir den alldeles blöt. Därinne är det ett virrvarr av mörka skuggor, som bildar ett skal. Skalet är så hårt, och min hand är så liten, men jag försöker tänka att det strålar ljus ifrån den. Som solen när den spricker upp en åskhimmel. Jag vill så gärna nå fram, och när orden inte längre räcker, vad ska jag då ta mig till?
Under natten så brister det flera gånger. Jag är så varm men vill inte flytta på mig, jag vill ligga där för alltid nära dig. Jag kvider av smärta som är både feber och sorg, och när jag känner och hör hur du försöker lugna mig så är det som att du är tillbaka. Ett bevis på att min kärlek finns kvar. Det som är så rent och ljust, att vilket mörker som än må komma så kommer det aldrig lyckas döda den.
En kärlek så stark att det spelar ingen roll vilka trauman det senaste dygnet gett, eller vilken hosta eller hals som värker, bara att komma så nära som möjligt finns. Och när jag känner dina läppar mot mina så är det som att ingen annan någonsin varit där, för de är ju gjorda för mig.
Jag vet inte hur många gånger man måste falla, eller hur länge man ska hänga alldeles vid ytan så det är knappt att man klarar sig. Jag faller medan du hänger kvar. För varje ögonblick vi spenderar ihop så tappar ett finger greppet, och för varje stund vi är isär lyckas det greppa igen. Men om du faller ner till mig, så är det inget avgrundsmörker som väntar. Du kommer inte landa hårt. Du kommer landa på någonting nytt, och det kommer finnas ljus överallt som kommer guida dig rätt. När du inte ser dessa ljus, så kommer jag tända dem åt dig. När du inte orkar följa vägen, så kommer jag hålla dig i min famn tills du finner styrkan igen. Jag kommer alltid gå bredvid dig, jag och två små ljus som springer längst våra ben. De vet också vägen, för dem finns ingen annan, så du behöver aldrig oroa dig för att gå fel.
Hela min säng luktar du, och jag ligger med din-shirt i mina händer. Jag har gråtit så mycket men tårarna kommer i alla fall. Tar det aldrig slut? Så fort du gick började universum skaka igen, för jag vet inte om mitt ljus räckte till. Om mina kyssar, mina händer fick dig att se någonting. Att om de tillsammans med mina ord lyckades skapa den bild jag vill att du ska se, som visar hur det skulle kunna vara.
Du och jag, tätt ihopslingrade. Fridfullt. Lugnt. Tryggt. Det kommer alltid finnas skuggor som vill krypa fram, men de får stå tillbaka för ditt och mitt ljus. Det är så mycket starkare än det. Våra händer ihopflätade, som kramar så hårt och talar sitt eget språk. Att vilja vara någon så nära att man blottar allt för det spelar ingen roll längre. Jag vill att du ska se mig. Jag ser dig. Och du är så fin. Låt det vinna, låt det andra dö.
...so I can be happier
to be safe up here with you
Under natten så brister det flera gånger. Jag är så varm men vill inte flytta på mig, jag vill ligga där för alltid nära dig. Jag kvider av smärta som är både feber och sorg, och när jag känner och hör hur du försöker lugna mig så är det som att du är tillbaka. Ett bevis på att min kärlek finns kvar. Det som är så rent och ljust, att vilket mörker som än må komma så kommer det aldrig lyckas döda den.
En kärlek så stark att det spelar ingen roll vilka trauman det senaste dygnet gett, eller vilken hosta eller hals som värker, bara att komma så nära som möjligt finns. Och när jag känner dina läppar mot mina så är det som att ingen annan någonsin varit där, för de är ju gjorda för mig.
Jag vet inte hur många gånger man måste falla, eller hur länge man ska hänga alldeles vid ytan så det är knappt att man klarar sig. Jag faller medan du hänger kvar. För varje ögonblick vi spenderar ihop så tappar ett finger greppet, och för varje stund vi är isär lyckas det greppa igen. Men om du faller ner till mig, så är det inget avgrundsmörker som väntar. Du kommer inte landa hårt. Du kommer landa på någonting nytt, och det kommer finnas ljus överallt som kommer guida dig rätt. När du inte ser dessa ljus, så kommer jag tända dem åt dig. När du inte orkar följa vägen, så kommer jag hålla dig i min famn tills du finner styrkan igen. Jag kommer alltid gå bredvid dig, jag och två små ljus som springer längst våra ben. De vet också vägen, för dem finns ingen annan, så du behöver aldrig oroa dig för att gå fel.
Hela min säng luktar du, och jag ligger med din-shirt i mina händer. Jag har gråtit så mycket men tårarna kommer i alla fall. Tar det aldrig slut? Så fort du gick började universum skaka igen, för jag vet inte om mitt ljus räckte till. Om mina kyssar, mina händer fick dig att se någonting. Att om de tillsammans med mina ord lyckades skapa den bild jag vill att du ska se, som visar hur det skulle kunna vara.
Du och jag, tätt ihopslingrade. Fridfullt. Lugnt. Tryggt. Det kommer alltid finnas skuggor som vill krypa fram, men de får stå tillbaka för ditt och mitt ljus. Det är så mycket starkare än det. Våra händer ihopflätade, som kramar så hårt och talar sitt eget språk. Att vilja vara någon så nära att man blottar allt för det spelar ingen roll längre. Jag vill att du ska se mig. Jag ser dig. Och du är så fin. Låt det vinna, låt det andra dö.
...so I can be happier
to be safe up here with you
2010-08-24
KÄRLEKSBREV #5
Måste köpa nya byxor, alla mina är för stora. Ett lyxproblem jag njuter av. Sorgligt men sant. Jag ska börja njuta av andra saker också, framförallt mig själv. Jag förstår inte hur jag kan ha ett sådant negativt filter angående min person. Vad fan har jag gjort som är så himla hemskt? Det är som en skuld som inte har något namn som jag burit på hela mitt liv som alltid lyckas lägga sig som en svart slöja över allt positivt som sägs till mig, OM mig. Jag är så väl medveten om det, har varit det länge men lyckas aldrig bemästra det. Det i sig blir en negativ spiral eftersom det ger upphov till ännu fler negativa tankar om mig själv. Om jag har insikterna, varför kan jag inte använda mig av dem? Varför hindrar jag mig själv, i allt?
Nu orkar jag inget mer. Jag vet att jag är begåvad, jag har skills, de är bara lite ringrostiga. Jag fattar inte varför det är så hemskt att jag gör fel när alla andra gör det, för det är bara så det är. Det vet väl vem som helst.
Bara den grejen med mina tavlor. Min mamma sa till mig sist jag målade att det är ju min skapelse, det finns inte ens något fel eftersom jag bestämmer hur den ska se ut. Jag kan inte göra fel! Ändå så kan jag aldrig släppa det. Fast flera människor tjatar på mig att de vill ha min konst på väggarna så ska jag ändå envisas med att säga "nej, men jag kan inte måla...". ÅÅÅH! Detta kan appliceras på ALLT i mitt liv, har jag insett.
Jag sitter vid köksbordet och ritar, mamma sätter sig mitt emot mig och säger: "Du som är så duktig på att rita, måla...allt med färg och form, du skulle kunna bli förmögen på det, varför gör du inget med det?"
Min reaktion? Gråt. Denna jävla sorg! Patetiskt. DÖ SORGJÄVEL!
Det positiva är att jag är ute ur mitt vakuum-tillstånd. Jag har varit som ett spöke i flera år, jag hade några månader förra året då jag delvis var mig själv (så som jag minns mig, ser mig själv) men sedan kom avgrundssorgen och lade sig som en hinna mellan mig och verkligheten. Jag har varit så avtrubbad, jag ÄR fortfarande avtrubbad men jag vill inte vara det längre. Det har varit tryggt, jag har delvis trivts i det, nu när jag tänker efter.
Jag vill göra saker som stimulerar mig, jag vill bli det jag en gång var fast med nya insikter. Jag vill tillåta mig känna att jag är bra på saker, att jag faktiskt kan dem och lära mig nytt. Man behöver inte kunna allt, det vore ju så nedrans tråkigt om jag redan hade all kunskap i universum. Fatta det, cp. Du är inte bättre än någon annan och inte sämre än någon annan heller. Du är du, och du är det enda du har. Bevisligen uppskattar flera kompetenta människor dig, så är du en sådan icke-tillförlitlig källa så kan du väl lyssna på dem.
Ja, jag är galen och väl medveten om det. Det är väl det enda som skiljer mig från majoriteten av jordens befolkning.
Nu orkar jag inget mer. Jag vet att jag är begåvad, jag har skills, de är bara lite ringrostiga. Jag fattar inte varför det är så hemskt att jag gör fel när alla andra gör det, för det är bara så det är. Det vet väl vem som helst.
Bara den grejen med mina tavlor. Min mamma sa till mig sist jag målade att det är ju min skapelse, det finns inte ens något fel eftersom jag bestämmer hur den ska se ut. Jag kan inte göra fel! Ändå så kan jag aldrig släppa det. Fast flera människor tjatar på mig att de vill ha min konst på väggarna så ska jag ändå envisas med att säga "nej, men jag kan inte måla...". ÅÅÅH! Detta kan appliceras på ALLT i mitt liv, har jag insett.
Jag sitter vid köksbordet och ritar, mamma sätter sig mitt emot mig och säger: "Du som är så duktig på att rita, måla...allt med färg och form, du skulle kunna bli förmögen på det, varför gör du inget med det?"
Min reaktion? Gråt. Denna jävla sorg! Patetiskt. DÖ SORGJÄVEL!
Det positiva är att jag är ute ur mitt vakuum-tillstånd. Jag har varit som ett spöke i flera år, jag hade några månader förra året då jag delvis var mig själv (så som jag minns mig, ser mig själv) men sedan kom avgrundssorgen och lade sig som en hinna mellan mig och verkligheten. Jag har varit så avtrubbad, jag ÄR fortfarande avtrubbad men jag vill inte vara det längre. Det har varit tryggt, jag har delvis trivts i det, nu när jag tänker efter.
Jag vill göra saker som stimulerar mig, jag vill bli det jag en gång var fast med nya insikter. Jag vill tillåta mig känna att jag är bra på saker, att jag faktiskt kan dem och lära mig nytt. Man behöver inte kunna allt, det vore ju så nedrans tråkigt om jag redan hade all kunskap i universum. Fatta det, cp. Du är inte bättre än någon annan och inte sämre än någon annan heller. Du är du, och du är det enda du har. Bevisligen uppskattar flera kompetenta människor dig, så är du en sådan icke-tillförlitlig källa så kan du väl lyssna på dem.
Ja, jag är galen och väl medveten om det. Det är väl det enda som skiljer mig från majoriteten av jordens befolkning.
2010-08-23
KÄRLEKSBREV #4
Fördelen när hela ens liv raserats är att man måste ta tag i varje enskild del för att bygga upp ett nytt liv som man är nöjd med. För egen del så har jag tagit tag i min karriär, vilket kommer innebära stora förändringar i min tillvaro. Jag har börjat måla igen. Kreativiteten är inte vad den varit, men det väcker liv i mig. Jag har bestämt mig för att om jag får den större lägenheten som jag vill ha så tänker jag ta den, trots att det innebär en relativt kraftig hyreshöjning. Det känns rätt, för då kan jag ha en kontorsdel när jag inte behöver pendla samt att killarna kommer få mycket mer utrymme att härja på. Jag försöker att inte hoppas för mycket, man jag affirmerar i smyg allt jag kan för att det ska slå in. 51 ljuva kvm för mig och killarna. Så alla som läser detta kan väl be en bön för oss, Ellie and the chihuahuas. Snellarå.
KÄRLEKSBREV #3
Jag har så svårt att acceptera att ingenting är statiskt, utan att allting ständigt förändras. Det är väl hela människorasens överhängande sorg, därför vi så gärna klamrar oss fast vid varenda trygghet som erbjuds oss, hur falsk eller äkta den må vara. Jag kan ändå bli sams med de här tankarna, men vad som ständigt bråkar i mitt huvud är flyktbeteende. Att man löser problem genom att låtsas om att de inte existerar. Att detta beteende är så starkt rotat inuti en, att man lämnar allt man byggt upp utan att blinka. Det är så starkt, att konsekvenserna av detta beteende inte spelar någon roll. Det spelar ingen roll hur många som går förlorade, vilken kärlek man kastar bort eller hur ont det gör, bara man inte behöver röra vid det som faktiskt finns inuti en. Jag skulle gissa på rädsla. En fruktansvärd stor rädsla om att bli lämnad. Att inte betyda någonting, att inte vara älskad längre. En rädsla som handlar om att förlora. Men vad är det man vinner på att fly? Det kanske för stunden är en enklare väg, en quick fix, att inte behöva fejsa de där demonerna, men du kommer ju aldrig undan. Är det något alla vet som borde ligga djupt rotat inom oss, så är det att vi aldrig kommer undan. Flyktbeteendet är ju i sig en konsekvens av något som tidigare skett, men som aldrig har kommit upp till ytan. Varför vill man leva så? Varför måste jag acceptera att det finns människor som väljer att leva så?
Det är en sådan grundinstinkt i mig att kämpa, att kämpa för det jag tror på, för de jag älskar, men vad kan jag göra om deras instinkt är att springa åt andra hållet? Det finns ingenting jag kan erbjuda som kan få dem att vilja stanna kvar, för de springer inte ifrån mig, de springer ifrån sig själva. Från de där demonerna som man kan hålla i schack små stunder i taget. Vad är ditt rekord? Hur länge höll du dem fast? Vad sa du till dem? Vad säger du till dig själv nu?
Jag kämpade, jag gjorde mitt bästa. Tror man ens på det själv? För konsekvensen av allt det här är ju att man aldrig kan vara ärlig, för hur ska man kunna veta vad som är sant om man aldrig vill känna något? För en känsla väcker en annan, och har man så mycket känslor inom sig som man tror man lyckats dölja (döva?) så kommer det förr eller senare brista. Panikångest är väl den vanligaste konsekvensen. En bra känsla kan bli dödad av hundra dåliga man tidigare gömt, för man kunde inte förmå sig att ta tag i dem. För hur gör man? Var börjar man? Hur ska man se sig själv? Vem är jag?
Du är den du vill vara. Och är man så otrygg i det så bär man ansvaret att förändra sin självkänsla, för när man flyr så flyr man ifrån sig själv. Man bär med sig någonting man inte vill vara. Och att någon ser det och älskar en för den man är, är väl den vackraste gåvan man kan få.
Det är en nåd att få sådan kärlek och ett brott att låta den gå.
Det är en sådan grundinstinkt i mig att kämpa, att kämpa för det jag tror på, för de jag älskar, men vad kan jag göra om deras instinkt är att springa åt andra hållet? Det finns ingenting jag kan erbjuda som kan få dem att vilja stanna kvar, för de springer inte ifrån mig, de springer ifrån sig själva. Från de där demonerna som man kan hålla i schack små stunder i taget. Vad är ditt rekord? Hur länge höll du dem fast? Vad sa du till dem? Vad säger du till dig själv nu?
Jag kämpade, jag gjorde mitt bästa. Tror man ens på det själv? För konsekvensen av allt det här är ju att man aldrig kan vara ärlig, för hur ska man kunna veta vad som är sant om man aldrig vill känna något? För en känsla väcker en annan, och har man så mycket känslor inom sig som man tror man lyckats dölja (döva?) så kommer det förr eller senare brista. Panikångest är väl den vanligaste konsekvensen. En bra känsla kan bli dödad av hundra dåliga man tidigare gömt, för man kunde inte förmå sig att ta tag i dem. För hur gör man? Var börjar man? Hur ska man se sig själv? Vem är jag?
Du är den du vill vara. Och är man så otrygg i det så bär man ansvaret att förändra sin självkänsla, för när man flyr så flyr man ifrån sig själv. Man bär med sig någonting man inte vill vara. Och att någon ser det och älskar en för den man är, är väl den vackraste gåvan man kan få.
Det är en nåd att få sådan kärlek och ett brott att låta den gå.
2010-08-22
KÄRLEKSBREV #2
Det känns som att universum ställts på högkant och jag gör allt för att springa till toppen för att det ska vändas rätt igen. Men jag glider och faller...men känner plötsligt en tyngd på mitt täcke. En liten, mjuk kropp. Jag känner hur någon krafsar mot min hand, jag vänder handflatan uppåt och känner en liten tass trycka emot. Den säger "allt kommer bli bra, mamma" för jag vet att du förstår. Det gör så ont i mig att du ska behöva förstå, Bastian. Du är så mycket mer än vad ögon kan se, och jag önskar att du var mer som Chubby, för din egen skull. Jag vet att det är så mycket du vill säga mig, för du kommer alltid när jag mår som värst och lägger din tass i min. Du räddar mig, varje dag. Tack, min prins. Jag tackar alla allsmäktiga krafter för dig.
KÄRLEKSBREV #1
Jag brukar aldrig ha radion på, men mina föräldrar ser det som ett utfyllnadsljud. Idag drabbades jag av detta faktum då någon önskar att höra "Annie's Song". För 1,5 år sedan var det den enda som snurrade i mitt huvud, och den blandades in i händelser som kom att bli mitt allt. Den var allt jag kände, ville och så innerligt önskade. "You fill up my senses..."
Jag grät och dog. Allt som är jag kastades tillbaka till den vackraste tiden i mitt liv, och lämnade mig där. Jag ville bli lämnad där. Få tillbaka vad som är mitt.
Mitt hjärta. Mitt älskade hjärta.
Jag grät och dog. Allt som är jag kastades tillbaka till den vackraste tiden i mitt liv, och lämnade mig där. Jag ville bli lämnad där. Få tillbaka vad som är mitt.
Mitt hjärta. Mitt älskade hjärta.
2010-04-20
2010-03-17
2010-03-15
ANGÅENDE ÅRETS MELODIFESTIVAL
)=%#)%()#%)#)")€")#!)#)!(#)"(€)#%()#€8)(%/&€/%90#=€)=#)€=)=")=€)="(€%((#)!!#)=!#=")#="€?"?€)"?€"€`"`€="€
"€?")€=)#)%()?%#/(%€)/(/!?/°/?€/!=)?€//°)€/!)€`"/€"€`)"%#!!!!!!!!!!!!!!!!!111111ETT1111!!!!!!1111111ETT
DETTA ÄR VÄRRE ÄN LORDI!!!!!!!!!!!11111111
"€?")€=)#)%()?%#/(%€)/(/!?/°/?€/!=)?€//°)€/!)€`"/€"€`)"%#!!!!!!!!!!!!!!!!!111111ETT1111!!!!!!1111111ETT
DETTA ÄR VÄRRE ÄN LORDI!!!!!!!!!!!11111111
2010-03-14
THIS YEARS LOVE
Ett år sen jag var aspackad och omdömeslös. Det brukar sällan sluta bra - för min del (roligare för andra) - men den här gången så lyckades jag tamejfan. Sjukt nöjd med min insats såhär i efterhand.
E ♥ F
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
