Varje natt, samma tid. Alla dessa minnesfragment som plågar, eller som överöser en med kärlek. Jag vaknar och det gör så ont. Det är som att någon sticker in en kniv vid struphuvudet och sakta drar den ner genom bröstkorgen, för att vid solar plexus sticka in den extra djupt och vrida om. Jag försöker gråta men jag är samtidigt så trött att det går inte. Det enda som ekar i mitt huvud är ord, ord som bildar meningar som jag inte kan sortera rätt eller förstå. Vissa är så tydliga men jag vet inte var jag ska göra av dem. Vill bara ta telefonen och få det ur mig, så jag kanske kan få ro och kan somna om igen. Men allt jag säger kommer vara för döva öron. Jag kramar kudden och till slut blir allt bara en enda sörja, så mitt huvud ger upp. Ännu en gång.
Några timmar senare vaknar jag med samma värk. Men denna gång behöver jag inte genomlida den själv. Theodore har börjat följa sin brors exempel och kommer in till mig varje morgon. Jag gråter i hans päls medan Bastian tvättar mig ren. Jag berättar allting för dem, och att jag önskar så att allting var annorlunda. Att det fanns någonting jag kunde göra.
Men allting är bara illa ihoplindade nystan av tankar och känslor, som man bara lägger undan och låtsas om att de inte finns. Ett undvikande av dess tydligaste slag. Jag vill dra i varenda tråd för att få fram tanken, så jag kan bearbeta känslan. Men smärtan att behöva göra det själv är som att vara döende varje natt, för att slutligen dö på morgonen och sedan återuppstå under dagen.
Varför?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar